Jag är gravid.

Nu när jag äntligen kan och vill berätta här på bloggen så vet jag inte vad jag ska skriva om. Det enda som typ snurrar i mitt huvud dag ut och dag in är den där lilla människan i min mage och jag blir påmind varje dag.

I februari veckan innan min födelsedag fick jag reda på att vi tydligen väntade en liten knoddis. I samma veva var jag på intervju för nytt jobb och fick det till och med. Trodde inte riktigt att det var sant när det visade sig att det var som jag anat. Vi var tvungna att vänta några dagar för att vara säkra, tog ett nytt test och ja, samma svar:) många positiva besked i samma veva alltså.

Kommande veckor väntade illamående och trötthet. Kräktes några gånger och hade otroliga kramper i magen, som tydligen var växtvärk. Jag var tvungen att va hemma från jobbet tom. 

Nu är jag i vecka 19 och vi har sett det lilla livet två gånger. Det är en liten pojke,  och ja, vi var tvungna att ta reda på det, kunde inte hålla oss. Nu efter så känns det jättebra att vi tagit reda på det. Och nej... Det är inte för att det ska bli enklare nu, utan för att vi ville. För oss spelade det inte någon roll vilket kön det var. Många som var negativa till att ta reda på könet körde argumentet: "man vill ju ha en överraskning vid förlossningen". Hmm är inte hela förlossningen en överraskning? Könet är inte det viktiga utan för mig är det att barnet mår bra när det kommer och det ska bli kul att se hur underverket ser ut:) Aja nog om det. Men det är den ständiga frågan man fått höra från alla som vi berättat för. Först kommer "grattis" och sen " ska ni ta reda på könet." Så lika bra att förklara sig direkt:)

Nu då... En evig väntan.. I oktober ska han komma.. Nu väntar lite olika kurser, planering osv.

Det är en babyboom på mitt jobb och vi är just nu 6 st som ska få barn ( räknar jag med pappor är vi 9) inom en fyramånadersperiod, så mycket snack blir det. Ber om ursäkt på förhand för allt gravidsnack som kommer, men just nu är jag i denna fas, så det är lite svårt att släppa det:)